Nu ställer jag mig naken framför mänskligheten, världen och mig själv. Inga fler lögner eller undanflykter. 

Här är mitt liv, mitt gymnasiearbete och början på min framtid: http://www.hemligalouise.se

Jag vill bli lämnad. Jag vill bli ensam och leva i mörkret utan ljus. Jag vill protestera, jag vill göra uppror och om sanningen ska fram så vill jag inte mer. Jag är så fruktansvärt trött på att alla ljuger, på att tvingas äta, tvingas sitta med någon ''vakt'' som håller koll så att jag äter upp. 

 

Skulle han lämna mig skulle allt bli så mycket lättare, för om han lämnade mig skulle jag inte behöva hålla huvudet över vattnet, jag skulle inte behöva hålla mig i räcket. Om han lämnade mig skulle jag doppa ner huvudet i vattnet och släppa händerna från räcket för min kropp skriker uppror, den vill inte mer, jag vill inte mer. Jag vill bara bli smal.

Kakor, godis, kyckling och bröd. Jag äter, jag äter och jag äter. Jag skrattar, jag ler, jag njuter och jag tror bestämt att jag är lycklig. Livet är underbart tills väckarklockan ringer och jag väcks ur min dröm. Klockan har precis slagit 06.00 och från den stunden bryts planerna. Planerna på att gå upp klockan 9, äta frukost klockan 10 för att sedan kunna skippa lunchen. Som att en krigssignal går igång och startar krig, idag blir det krig och denna vecka har bara varit ett förspel till krig. Lyfter ner vågen från sitt stora pedestal och väger in mig som en fördigstyckad köttbit i affären. Vågen piper godkänd och försvinner upp på sin tron igen. Vågen piper godkänd men mina ''vägen till friskhets mål'' skriker IG. Är ett framsteg att äta yoghurtförslaget varje dag? Är det ett framsteg att bara tvångspromenera? är de ett framsteg att bara vägt sig 5 dagar av 7? är det ett framsteg att faktiskt druckit lite vatten då jag känt mig törstig? Vad är ett framsteg? Räknas framstegen om man samtidigt hoppar bakåt?

Denna vecka skriker bakslag.

 

& visst är det komiskt, det enda du tänker på, drömmer om och fantiserar om är det du fruktar mest av allt, det du avskyr och skulle kunna bryta ett ben för att slippa.

 

 

Två extra mackor till frukosten och nu matar jag papperskorgen. Vågen skriker på mig från förrådet och självklart ställer jag mina nakna fötter mot det kalla glaset. Vågen visar tjock, fet, viktuppgång. Vad förväntar jag mig när jag väger mig efter frukost? vad förväntar jag mig efter jag överätit mig på två extra mackor? Jag vet inte vad som händer med mig. Jag har nött frukostschemat i 3 veckor nu och det enda framsteget jag gjort är att äta frukosten. Jag äter den för att jag måste, jag vill inte, jag borde inte men jag måste. Jag vet fortfarande inte vad som händer med mig, jag börjar känna hunger och mättnad. Jag fullkomligt hatar att känna hunger, det gör mig rädd och det känns som att jag har ett stort svart hål inom mig som suger upp allt den får tag på. På samma gång så hatar jag att känna mättnad, känna sig tjock och uppsvullen. Jag hatar att behöva klämma i mig frukosten när ''vanliga'' människor knappast behöver det. Så kallade vanliga människor äter tills de blir mätta men jag måste trotsa min mättnad och äta. Pappa säger '' Din kropp är hungrig och därför förlorar du kontrollen och äter ''mycket''

 

Kontroll. Jag är inget utan kontrollen. Jag hatar att kroppen gång på gång visar sig vara starkare än jag. Jag hatar att jag gång på gång lyssnar på vad kroppen säger, jag blir maktlös. Jag kan knappast styra min vikt heller. Det gör så ont för jag sväller, jag ser hur tjock jag blivit sedan 3 veckor tillbaka. Jag försöker intala mig själv att det är vatten och att kroppen behöver detta. Försöker övertala mig om att det inte är fett och att jag så småning om kommer gå ner i vikt igen när jag äter fulla portioner + mellis. Samtidigt som jag försöker övertala mig själv dessa orimliga tankar så hör jag ''henne''. Hon skrattar och säger ''jävla tjockis, fattar du inte? de vill bara göra dig tjockare. Du kommer aldrig bli smal''

& jag vet att jag aldrig kommer bli smal. 

Man kan gå från känslosam till känslokall. I samma veva som jag förstår att mina känslor förtvinar, försvinner och dras bort från mitt liv kan jag inte annat än att fundera, är jag mänsklig? Pratas det inte om att robotar är som människor fast utan känslor? Talas det inte om att de är identiska med oss förutom att de inte kan känna. Jag känner ingenting, jag är som ett blankt blad, som en tom bok. Jag kan se folk skratta, jag kan även se folk gråta utan att det känns det minsta i hjärtat. Jag vet, jag vet så väl vad detta beror på. Jag vet att kroppen stänger av ''onödiga'' funktioner i kroppen när det handlar om svält, jag vet att känslor är en av dem. Att jag vet allt detta och ändå slits mellan två olika världar, två olika vägar och liv utan att göra skillnad är oförståeligt, svaret borde ju vara enkelt, man ska inte behöva fundera över en sak som denna. Någonstans inom mig så vet jag hur mycket jag förtjänar detta och att Karma slår tillbaka. Jag vet så väl att jag får skylla mig själv, som man bäddar får man ligga och livet blir vad man gör det till.

Det värsta är inte att jag inte kan skratta längre utan det värsta är att jag inte längre kan känna mig själv gå sönder.