Man kan gå från känslosam till känslokall. I samma veva som jag förstår att mina känslor förtvinar, försvinner och dras bort från mitt liv kan jag inte annat än att fundera, är jag mänsklig? Pratas det inte om att robotar är som människor fast utan känslor? Talas det inte om att de är identiska med oss förutom att de inte kan känna. Jag känner ingenting, jag är som ett blankt blad, som en tom bok. Jag kan se folk skratta, jag kan även se folk gråta utan att det känns det minsta i hjärtat. Jag vet, jag vet så väl vad detta beror på. Jag vet att kroppen stänger av ''onödiga'' funktioner i kroppen när det handlar om svält, jag vet att känslor är en av dem. Att jag vet allt detta och ändå slits mellan två olika världar, två olika vägar och liv utan att göra skillnad är oförståeligt, svaret borde ju vara enkelt, man ska inte behöva fundera över en sak som denna. Någonstans inom mig så vet jag hur mycket jag förtjänar detta och att Karma slår tillbaka. Jag vet så väl att jag får skylla mig själv, som man bäddar får man ligga och livet blir vad man gör det till.

Det värsta är inte att jag inte kan skratta längre utan det värsta är att jag inte längre kan känna mig själv gå sönder.