Jag springer maraton med brutna ben.
/
Allmänt
Daniella 🌙
Panda Da Panda skriker att jag är speciell. Vadå speciell? Bussen kör i 90 och ibland önskar jag att bilar körde över mig. Gräset är grönt, jag är åksjuk eller så mår jag bara illa av min egen existens. Jag visste inte att kroppen kunde reagera så starkt på sig själv, sitt utseende och sin egen existens. När är det nog? när bestämmer man sig för att sätta punkt, somna in, vända blad eller hoppa framför ett tåg? Livet är ett maraton och mina ögon uttrycka sina känslor genom tårar. Munnen vill uttrycka sina känslor med skrik och min kropp genom att springa. Vart ska jag springa, hur högt ska jag skrika och hur mycket ska jag gråta för att släppas fri? Jag vill implodera, gå sönder i mig själv utan att skada omgivningen. Jag vill krasha i ett flygplan utan pilot, vara en atombomb eller en ensam stjärna som slocknat på himlen trotts att ingen ser det. Jag försöker alltid dra slutsatser om vad livet innebär och livet innebär ingenting, livet har ingen mening och det gör så ont för jag vet att jag är sjuk.
Daniella 🌙
Vad himla fint du skriver.
